Bekymrad min sätter man sig i en tyst sal med nära släckt och vänner och lyssnar på dyster musik och ser bistra miner och de flesta har blanka ögon.

Väx upp, väx upp du är van och de gör ingen skillnad om du lättar på känslorna eller inte som barn förstod man inte alltid vad som egentligen hände utan man satt bara på bänken med familjen och följde med för att lägga blommor på en låda.

Med tiden förnedras mycket och man blir mer medveten om vad som egentligen händer och man önskar att man kan få slippa att behöva åter uppleva samma sak igen. Men att önska är som att försöka hitta slutet på regnbågen ganska svårt alltså.

Döden kommer och döden går och vi står alla på tur att möta våra öden. De som avgör allt är tiden och man kan inte förutsäga sin framtid och vet då inte när man själv står på tur.

Men bara för att man vet att man också kommer att dö bör man inte försöka leva för tryggt och inte heller för vilt, nej ta dagen lite som den kommer!

Första gången visste jag inte vad som hände sista gången bröt jag ihop, även stora flickor får gråta.

Den dagen du står där släpp dig fri låt känslorna komma och tävla inte med dig själv att hålla dom inne för de kommer en tid där du kommer ångra dig. Man kan inte göra om något man gjort i sitt förflutna för de blir aldrig de samma.

Jag ångra den dagen jag valde att stanna utanför men de var bland de tyngsta som skett på länge och jag visade i alla fall min respekt fast på ett annorlunda sätt, kommer och hälsar på snart igen.